NUDLAR OCH TE

En text jag nyss skrev på Vintage café på Foreigner Street till mitt projekt. Bilder kommer snart.

Trötta och slitna går vi upp extra tidigt för att sätta oss i den lilla minibussen med för trånga säten för att bege oss upp i bergen till Miaofolket. Färden tar två timmar och desto närmre vi kommer desto sämre väg blir det. Vi kastas upp och ned i bussen medan vi försöker titta på den fantastiska utsikten som bergen ger oss. Efter långa tunnlar med bruna dammoln och långa serpentinvägar kommer vi till slut fram till en liten by med vita tegelhus och små trä- och metalldörrar. Vi vacklar ut ur bussen med värk i knän och rumpa och möts av en äldre kvinna och hennes mamma utan tänder. De har på sig färgstarka folkdräkter och visar oss ivrigt längre in i byn. Överallt hänger det stora klasar med majskolvar som torkas i solen. Fler och fler människor dyker upp och tittar intresserat med stora ögon på våra gigantiska kameror och ljusa hår. Lukter av mat som tillagas över öppen eld och grisars avföring blandas i våra näsor.

En familjs äldre herre bjuder in oss till deras hus. Det är ett mörkt jordigt rum med majskolvar i taket och kött hängandes på väggarna. Där får vi slå oss ned på små pallar och smaka på deras hembakta bröd, minimandariner och solrosfrön. Vi kan inte samtala, så kroppsspråk och leenden blir det vi utbyter. Deras ansikten är slitna och fårade efter långa liv i solens gassande. Vissa av herrarna bär alldeles för stora kostymer av äldre modell och Emils solblekta blå keps. Kvinnorna bär rosa, blå och orangemönstrade folkdräkter med slitna jeans under kjolarna. Mandarinskalen och solrosspillrorna kastas som den naturligaste saken i världen på det jordiga golvet.

Innan vi bjuds på lunch går vi runt i byn för att få titta närmare på hur de bor. Kor, tjurar, och grisar bor ofta i husens källare eller i egna små hus bakom galler. Hundar och höns springer runt i det fria bland bambuträd, majskolvar och jordiga buskage. Det mesta är jordigt och byn tycks leva i en organiserad oreda. Barn i små kostymer och skitiga klänningar springer runt och leker bland slitna lädersoffor och smala gränder.

Vid fyrkantiga låga bord får vi slå oss ned bland ett hundratal miaoianer. De äldre kvinnorna diskar upp ätpinnar och serverar oss ris och majscouscous i vita slitna skålar. Efter ett tag kommer två män bärandes på ett stort korgfat fylld med femton olika kött och grönsaksrätter. Fläskkött, äggröra med tomat, kålrötter i chilispad, benmärgsbitar och stekta tofubitar. Allt har tillagats i stora wokpannor över öppen eld och smakar stundvis riktigt bra. När en skål av någon rätt börjar bli halvtom kommer genast en av männen och fyller på. Kvinnorna cirkulerar runt alla bord och frågar om man vill ha mera ris eller majscouscous. Solen värmer medan vinden fläktar frisk vilket gör vädret både för varmt och ibland kyligt.

Efter maten vandrar vi uppför byns nedåtsluttande stigar till den renaste och i särklass mest välbyggda byggnaden i byn. Kyrkan är av vita tegelstenar och har stora kyrkofönster med blåa paneler. Framför har det i solen ställts upp mintgröna plaststolsgrupper för oss och de andra i byn att slå oss ned i. Det är andra dagen av ett bröllopsfirande i byn och idag står körsång och predikan på schemat. Bröllopsparet är mycket ungt och har extra utsmyckade folkdräkter på sig, dagarna till ära. Framför stolsraderna står byns präst och predikar ur bibeln i mycket ödmjuk och godhjärtad röst. Olika körkonstellationer kommer fram vid ett flertal gånger fram och sjunger sånger med minst sex verser i. Upprepning tycks vara ett vinnande koncept här, precis som i Europas kyrkor. Innan vårt besök har vi blivit tillsagda att framföra två svenska sånger för att hedra brudparet. Vi sjunger Den blomstertid nu kommer och vem kan segla för utan vind. Det tycks vara mycket uppskattad och vi blir uppmuntrade att sjunga ett flertal sånger. Vilket vi till visst motstånd ger med oss att göra. När vi till sist får slå oss ned på de hårda och varma bänkarna igen bjuds det på varmt rykande vatten i skålar och gudstjänsten fortsätter. Solen bränner starkt i våra ansikten och kinderna värker efter att ha kisat i nästan tre timmar. En äldre kvinna, en rad bak, har precis som alla de andra äldre i byn, väldigt höga och solbrända kinder som resultat av det ständiga kisandet. Gudstjänsten tar efter långa sånger ackompanjerade av tafatt dragspel slut och vi får ännu lite mer tid till att utforska byn.

En flicka i smutsig rosa klänning och svart page i sjuårsåldern har under gudstjänsten bjudit oss på solrosfrön och suttit bredvid oss. Man ser hur hemskt gärna hon vill prata och visa oss byn men språket räcker helt enkelt inte till. Efter att ha besökt en familj till finner vi flickan på vägen tillbaks till vår buss. Hon vandrar långsamt längs den grusiga vägen och väntar in oss så att vi kan gå tillsammans. Till slut kommer vi fram till hennes hus som har den finaste utsikten i byn. Gröna risfältsplatåer och stora berg så långt ögat kan nå. Hennes mamma vinkar fram oss för att hälsa. Hennes pappa sitter i ett hav av potatisar och sorterar de efter storlek i säckar. Vi får komma in i den lilla flickans kök och de riktigt spritter i henne när hon dukar fram två skålar och häller upp Sprite till oss. Hennes mamma skrattar och ler åt sin givmilda dotter när hon också lyckas leta fram några karameller ur deras mörka slitna köksskåp. Flickan visar oss vidare till deras vardagsrum där vi får slå oss ned och dricka sprite medan en äldre man med tre långa tänder leende vandrar in för att se vad som står på. Bussen ska snart ta oss tillbaka så besöket blir väldigt kort. Men flickan ler sitt solbrända leende och verkar otroligt nöjd med att vi kom och hälsade på. Vi tackar för karamellerna och Spriten och lämnar deras hem otroligt glada och uppfyllda av den lilla fantastiska flickan.

Snabbt lämnar vi de stora bergmassivet och en efter en slumrar vi in, helt utmattade efter en dag fylld av intryck och känslor.